Lagom till att maken kom hem var det min tur att drabbas av djävulens sjukdom, försenad vinterkräksjuka. Helt ärligt, det är nog något som jag övervägar att välja som öde åt min värsta fiende. Har förmodligen aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Flera dagar har bara försvunnit i någon form av dvala. Men nu är jag uppe på ostadiga ben som för övrigt värker som det brann i dem. Sviterna efter att ha varit halvt avsvimmad i sängen i flera dagar tror jag.
Jag är sååå hungrig. Det är helt makalöst. Och det jag får i mig? En kopp te och kanske lite vitt bröd. För det är ju så gott, mmmm. Snälla skjut mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar