Einsteins ättling

Som förälder har man en tendens att hylla sitt eget barn till skyarna och det är bara massa konstiga fel på alla andras barn. Mina barn, andras ungar. Men idag tror jag nog att hon var minst 100 gånger smartare än alla andra för det var precis så det kändes.

Vi sitter vid middagsbordet och dottern sitter på stolen bredvid mig och maken på andra sidan. Hon har ännu inte börjat prata ordentligt utan det är mest en massa ljud i alla möjliga lägen. Jag har inte förväntat mig att få någon form av svar från henne inom den närmaste framtiden. Maken frågar i alla fall dottern "vart är lampan?" Varav och tjoar glatt, pekar på lampan i taket och sedan på knappen på väggen för att tända. Mammahjärtat smälte en skvätt där för förstå hur smart och speciell min unge måste va som kan peka på lampan.... Sen tog jag mitt förnuft till fånga och var så där lagom stolt som en normal människa.

Vi avrundade dagen med att provgå dom nya gummistövlarna trots brist på regn. Det gick suveränt, naturligtvis för min unge är ju lite bättre än alla andra. I alla fall i mina ögon.